HAN VAR DEN STÖRSTE

Vem var Ronnie Peterson egentligen? För många är
han bara ett racingnamn bland många andra. För andra är han Örebrograbben som egentligen borde ha blivit F1-världsmästare 1973 och 1978 och vår överlägset främste racerförare alla kategorier!
Sveneric Eriksson berättar om sin gamle vän.

Som så många andra startade Ronnie sin bilsportkarriär med karting. Skillnaden var bara den att han var med i kartingens barndom. Han debuterade redan 1962. Hans förstatävling, i Höör, resulterade i seger med den av pappa Bengt hembyggda Robardie-karten (Ro-B-Ardie = Ronnie+Bengt+Ardie, där Ardie stod för den tyska tvåtaktsmotorn på 200cc). Fortsättningen gick i samma stil och när säsongen var slut stod Ronnie som tvåa i SM!
Vid SM-tävlingen i Laxå fick Ronnie stryk av en kart med spansk Bultaco-motor. Alltså skulle det vara en motor från senor Bulto i Spanien för en ny Robardie 1963. Med denna vann Ronnie både SM och NM.
Därefter blev det minst en ny Robardie per år. Pappa Bengt konstruerade och tillverkade den ena skarpsinniga bilen efter den andra. Ofta sågs Bengt på flygets ”skrot” i Arboga för att leta efter ”något användbart…” Ronnie krönte sin kartkarriär med ett individuellt EM-tecken och en tredjeplats i VM 1966. Det var då Ronnie fick stryk av den vackra italienskan Susy Raganelli.
-Jäkla tjej å köra, slank det ur en lätt stukad Ronnie.

SWEBE - HEMBYGGD BRABHAM!

Nu skulle Ronnie klättra vidare på bilsportstegen. Nu handlade det om formel 3. Pappa Bengt och gode vännen Svenne ”Bergvägg” Andersson hade byggt flera midgetracers under namnet Swebe efter kriget. Nu lånade man Egge Haglunds Brabham BT15 för att på bästa vis kopiera den hemma i garaget.
-Hade vi inte varit så snåla, så hade vi köpt en riktig Brabham direkt, stönade Ronnie många gånger senare. Ty inte nog med att Sweben inte blev lika bra, den blev faktiskt dyrare också! Och det var något som störde den mycket sparsamme Ronnie.
F3-debuten kom vid invigningsloppet på Dalsland Ring i Bengtsfors. Ronnie kom trea, vilket var lovande. Men sen gick det inte lika bra. Och tankarna på en ”riktig” Brabham växte sig starkare.

KRASCH I KARLSKOGA

Ronnie tog ett djupt tag i plånboken och köpte tysken Kurt Ahrens välkänt snabba Brabham BT18.
-Vilken skillnad! sade Ronnie efter att ha testat.
Avslutningstävlingen i Karlskoga 16 oktober bjöd ett rejält gräl mellan Ronnie/Bengt å ena sidan och KMK:s besiktningschef Ulf Rossel å den andra. Störtbågen var för låg, ansåg Rossel. Inte alls, menade far och son Peterson. Många hårda ord utväxlades, men till slut fick Petersönerna ge sig och tog till svetsen och lade till en bit rör. Det var nog tur det, skulle det visa sig i söndagens race. Ty i ingången till första kurvan, den sk. Tröskurvan, bromsade Ronnie på tok för sent. Körde på och över Egge Haglund och for upp och ner av banan och stannade mot ett träd!
-Jag kunde aldrig tro att han skulle bromsa så tidigt, ursäktade sig Ronnie med. Det var två något slokörade Petersöner som senare sökte upp Ulf Rossel för att be om ursäkt…

SM-FEMMA FÖRSTA F3-SÄSONGEN

Brabham´en snyggades till och ställdes i ordning för säsongen 1967. Det blev en säsong som kom att omfatta nitton F3-tävlingar. Tio tävlingar i Sverige gav en femteplats i SM. Tre tävlingar i Finland och två i Danmark gav värdefulla erfarenheter.
Dessutom gav sig unge Peterson ut på turné till bl.a Vila Real i Portugal, Hockenheim i Västtyskland, Brands Hatch i England och Jarama i Spanien.
Året gav bara en enda seger. Den kom på skånska Ring Knutstorp.
Utomlands hade Ronnie och arge konkurrenten tillika gode vännen Reine Wisell sett en ny F3-racer som tilltalade båda - Tecno.
Den tillverkades av Tecno i Bologna som dittills gjort sig känt för sina fina kartbilar. F3-racern var stöpt i samma form - kort och bred och med vägegenskaper som en - kart!
Ronnie kontaktade den svenske agenten Conny Holmberg i Växjö och beställde en bil, något även Reine gjorde. Men medan Ronnie tänkte koncentrera sig
på svenska och nordiska tävlingar, satsade den fd. juniorbrottaren från Motala på en europeisk säsong 1968.

SVENSK MÄSTARE!

På hemmaplan blev Ronnie närmast oslagbar. Endast tekniska defekter kunde stjäla segrar! När året för Squadra Robardie summerades kunde man räkna till tolv segrar, däribland flera meriterande som på Hockenheim och Monza. Reine hade rest runt Europa och samlat både priser och segerpremier. Av den brittiska fackpressen röstades han till att vara världens främste F3-förare. Ronnie lurade på revansch.
Och den fick han redan 1969. Detta år blev Ronnies definitiva genombrott. Ny SM-titel, förstås, och vad än bättre, Europamästare i F3!
Den absoluta höjdpunkten på säsongen var naturligtvis segern i Monacos prestigefyllda F3 Grand Prix före Reine. De båda svenskarna körde skjortan av konkurrenterna och F1-cheferna noterade namnen i sin böcker…
Totalt 16 segrar under året. Ronnie fick även prova F2 på Monza och tackade med en fin sjundeplats i förnämt sällskap. I Albi kom han femma i F2 med en Lotus 59.
Ett par plumpar i protokollet dock --- krasch med Picko Trobergs Lola T70GT Mk.IIIB sportvagn i Österrike samt i årets sista F3-tävling, på franska Montlhery. Där körde Ronnie för sin nye arbetsgivare, March Engineering Co. Ltd, men slog runt i en chikan och bilen fattade eld. Tack och lov kom polaren Reine till undsättning och Ronnie klarade sig med lindrigare brännskador, som dock fordrade sängläge en tid.
I sjuksängen kunde han dock glädjas åt ett fint kontrakt med March som omfattade både F1 och F2…

1970 - ETT TYPISKT MELLANÅR

Ibland går det inte som man planerat. Det var något Ronnie fick erfara 1970.
Det nyetablerade Marchstallet fick otrolig vind i seglen. De fick leverera F1-bilar till Ken Tyrrell där Jackie Stewart och Francois Cevert var förare och i det egna STP-teamet blev det plötsligt ingen plats för Ronnie! Där körde Chris Amon, Mario Andretti, Jo Siffert. Tänk om något sådant skulle inträffa idag!
Vad gjorde man med Ronnie? Mannen med Silvertungan --- Max Mosley --- fann på råd. Han farmade ut Ronnie till den i dubbel bemärkelse store racingentusiasten Colin Crabbe.
På så vis anmäldes Ronnie av Antique Automobiles Racing --- Crabbe handlade med samlarbilar --- i en ny March 701 med visst fabriksstöd. F1-debuten kom i Monacos GP. Ronnie var nära att ta VM-poäng. Han kom sjua, men på den tiden fick bara de sex första poäng. Men han hade visat att han kunde hantera en F1-racer på Monte Carlos berg-och dalbana.Resultatet skulle visa sig bli det bästa i F1 under året.
Det gick inte mycket bättre i F2 där Max Mosley hade farmat ut ”fabriksstallet”
till den rike Malcolm Guthrie, vars far var chef och storägare i flygbolaget BOAC. En fjärdeplats på Imola blev det som bäst. För första gången på länge fick inte Ronnie kliva högst upp på någon prispall!

DET STORA GENOMBROTTET!

1971 kom att bli ett kanonår för Ronnie. Efter en fantastisk säsong som March försteförare både i F1 och F2 samt ett par fina inhopp i sportvagnar, kunde Ronnie se sig som vice världsmästare i F1 dvs tvåa efter Jackie Stewart samt Europamästare i F2. Bästa placeringarna i F1 kom i Monaco (2), England (2), Italien (2) och Kanada (2) och USA:s GP (3).
I F2 var resultaten än bättre: Segrar i Rouen,Mantorp Park, Kinnekulle, Karlskoga, Brands Hatch, Tulln-Langenlebarn och Vallelunga.
Därtill kan läggas en seger i Alfas Tipo 33 sportvagn tillsammans med Andrea de Adamich i Watkins Glens 6-timmarslopp i USA. Ronnie vann också i Montjuich Park, Barcelona tillsammans med Joakim Bonnier i en Lola T212.
Inte oväntat utsågs Ronnie till ”Årets Motorman”i Sverige.

ÖMSOM VIN, ÖMSOM VATTEN…

1972 skulle bli ännu bättre, var det tänkt. March konstruktör, Robin Herd, hade konstruerat en verkligt avancerad bil, March 721X. Men den blev en dyrbar flop som i förlängningen skickade Ronnie i armarna på Colin Chapman!
Vad var det då som gick så snett? Robin Herd hade konstruerat 721X för att passa de ”standarddäck” man beslutat om. Det skulle inte längre tas fram dyrbara specialdäck till ex.vis Lotus 72. Alla teamen skulle få samma däck. Var det tänkt.
Men så blev det inte. Efter att Chapman (Lotus) ömsom bönat, ömsom hotat, fick han sin vilja fram. Specialdäcken var tillbaka. Och March 721X var inte längre revolutionerande.
-Den är omöjlig att köra, sade Niki Lauda som var ny hos March.
Ronnie höll masken hela våren, men tröttnade till slut. Vad värre var att han tappat förtroendet för Robin Herd. Då hjälpte det inte att Herd i ren desperation modifierade en F2-racer till F1, March 721G, där G:et stod för Guinness som i Guinness Rekordbok eftersom den nya bilen byggts på tre veckor.
Den ”nya” bilen debuterade i Frankrikes GP på Clermont-Ferrand, en bana som i hög grad påminner om Nürburgrings Nordslinga,men som inte är lika lång.
Ronnie fann 721G behändig och överraskade alla med att köra in på en femteplats. Några veckor senare kom Ronnie trea i Tysklands GP på Nürburgring efter en suverän körning.
Men nu var Ronnie jagad av de flesta stall.
Den klipske Colin Chapman övertalade Ronnie att skriva på en ”option” att köra för Team Lotus. En option som vid närmare kontroll visade sig vara så nära ett giltigt avtal man kunde komma. Chapman hade lurat Ronnie. Mosley var vansinnig. Han kom med ett fantastiskt motbud. Förutom en väl tilltagen
lön i tvåmiljonersklassen (bara Stewart hade mer) skulle Ronnie få stor frihet när det gällde personliga sponsorer. Det var verkligen ett fett kontraktsförslag…
Men till slut insåg Ronnie att han innerst inne gärna ville köra för Team Lotus. Och lönen var inte dålig…
Good bye, March!

VÄRLDSMÄSTARE HOS FERRARI

Inför 1972 hade Ronnie skrivit ett avtal med Ferrari om att köra sportvagns-VM för dem.Kompisen Tim Schenken kom att dela bil med Ronnie. Ferrari var helt överlägset i VM. Men med förare som Jacky Ickx, Clay Regazzoni, Brian Redman, Arturo Merzario, Mario Andretti samt Ronnie och Tim var det inte förvånande att Ferrari tog VM med 160 poäng före Alfa85, Porsche 68, Lola 50 och Chevron 45.
Ronnie och Tim hade en minst sagt magnifik säsong, eller vad sägs om segrar i Buenos Aires och på Nürburgring, andraplats på Daytona, Sebring, Brands Hatch och Watkins Glen och tredjeplats på Monza, och Österreichring.
1972 var ett stressigt år. Ronnie körde hela 36 tävlingar. F2 gav segrar på Thruxton och Oulton Park efter en medioker insats från March.
Ett roligt uddainhopp var när Ronnie kom hem till Mantorp Park och körde en fabriksbil från Ford i Köln, en Ford Capri, till överlägsen seger.

CHAPMAN SUMPADE VM-TITELN!

1973 var året då Team Lotus ställde ett absolut kanonteam på hjul - nybakade världsmästaren Emerson Fittipaldi och ”Super Swede” Ronnie Peterson.
Trots de extremt god förutsättningarna blev det inget bra år för någon hos Team Lotus. ”Emmo” ansåg sig blåst på VM-titeln av Chapman och skrev på för Marlboro McLaren. Ronnie borde ha blivit världsmästare men på grund av en
okonsekvent Chapman blev Ronnie bara trea och Jackie Stewart kunde ta sin tredje och sista VM-titel.
Här är fakta: ”Emmo” vann i Argentina, Brasilien och Spanien. Kom tvåa i Monaco och på Monza samt i Kanada. Ronnie tog sin första GP-seger först vid Frankrikes GP på Paul Ricard, därefter vann han i Österrike,Italien och USA.
Kom trea i Monaco, tvåa i England, låg i ledning i Spanien, Anderstorp (minns pyspunkan som robbade honom på segern) och Holland.
Stewart vann i Syd-Afrika, Europas GP (Zolder),Monaco, Holland ochTyskland. Alltså fem segrar mot Ronnies fyra och Emmos tre.
Om vi leker med tanken att Ronnie vunnit i England, Spanien och Anderstorp och kanske även Hollands GP, hade VM haft en svensk i toppen.
Ronnie kunde dock trösta sig (?) med att åter bli vald till ”Årets Motorman” i Sverige.

TVÅ MAGRA ÅR…

1974 och 1975 skulle inte ge den utdelning många hoppats på. Lotus 72 började uppvisa tydliga ålderstecken och det var endast Ronnies supertalang som gav honom segrar i Monaco och Frankrikes GP samt i Italien.
Den nya Lotus 76, designad av Chapman och Ralph Bellamy, blev ingen höjdare och togs ur trafik!
I Kvällsposten Newsrace på Ring Knutstorp kom Ronnie hem med en fabriks-BMW 3,0 CSL. Det första racet vann han överlägset. I det andra kraschade han efter att en bromsskiva ”exploderat” i slutet av rakan! Opelföraren Klaus Wunderlich blev omkörd av Ronnie…
--- Visserligen har jag blivit omkörd många gånger, men aldrig att någon har backat om i över 200 knutar, sade den gode Klaus och skakade på huvudet.
1975 blev ännu sämre. Nu hade Chapmans tidtabell när det gällde en ersättare till Lotus 72 spruckit totalt. Ronnie tvingades köra med ”gamlingen” hela säsongen – nödtorftigt uppdaterad. Inte ens en pallplacering, som bäst fyra i Monaco. Ronnie tröttnade på Team Lotus och började förhandla med March! Det innebar att Ronnie ”kom hem.”
Men March 761 var ingen vinnarbil även om den var snabb på raksträckorna. Ronnie gjorde dock det omöjliga och vann Italiens GP på Monza. Det var årets enda ljuspunkt även om bilen stundtals hängde med bra i toppen, men så hände det oftast något som inte fick hända. March tävlingsbudget var inte tillräcklig.

HOS UNCLE KEN

Med facit i hand kan man nästan våga säga att Ronnie hamnade ur askan i elden när han skrev på för Ken Tyrrell där han skulle köra den mycket speciella P34, sexhjulingen. Precis som för March 1972 skulle däcken avgöra om det skulle kunna bli några resultat eller ej.
Goodyear hade tidigare tagit fram speciella däck för de fyra 10 tums framhjulen. Plötsligt vägrade man av ”kostnadsskäl.” Sanningen var nog att andra inflytelserika team hade protesterat högljutt och hotat med både det ena och det andra. Med samma gummiblandning som alla andra hade i betydligt större däck, var Tyrrell P34 inte längre någon segerbil.
Svenska dagstidningar, som inte hade någon större kunskap om F1, menade att Ronnie var slut som racerförare!
Det blev ingen lycklig tid hos Tyrrell. Typiskt för hur infekterad situationen var, visas av Ken Tyrrells uttalande om de haft en ”normal” bil som körts på ”reguljära” däck.
Då hade Ronnie varit en kilometer före de andra!

RONNIES GODA FÉ

Inför 1978 var läget minst sagt besvärligt. Ronnie vägrade sätta sig i en bil han inte ansåg hade vinnarchans. Erbjudanden saknades inte, men…
Så kom en öppning hos Team Lotus!
-Men vi behöver pengar till bilen och någon lön kan vi inte betala, sade Colin Chapman helt fräckt i klar vetskap om att Ronnie satt i en kniptång.
När nöden är som störst är hjälpen som närmast. En av Ronnies största beundrare, ”Gugi” Zanon, italiensk greve och mångmiljonär, ägare till bl.a kaffekoncernen Lavazza, kom till undsättning.Greve Zanon betalade Chapman vad denne ville ha för att Ronnie skulle bli andreförare i John Player Team Lotus 1978. Och inte nog med detta. Han såg till att Ronnie fick en hygglig lön!
Colin Chapman ställde hårda villkor.
-Ronnie är definitivt andreförare till Mario Andretti. Det innebär att det är Mario som ska vinna, Ronnie får hålla sig bakom. Först om Mario bryter, får Ronnie överta ledningen! Det var hårda villkor, men Ronnie gav sitt ord.

DEN EVIGA TVÅAN

Säsongen startade i Buenos Aires med Gran Premio de la Republica Argentina. Mario vann medan Ronnie kom femma. Nästa race gick i Rio de Janeiro. Mario ”bara” fyra. Ronnie körde ihop med Gilles Villeneuve och tvingades bryta. I Syd-Afrika fick Ronnie vinna! Mario hade problem och kunde bara mäkta med en sjundeplats. I Long Beach kom Mario tvåa och Ronnie fyra. Monaco blev det ett enda mörker för JPS-Team Lotus. Ronnies växellåda rasade och Mario kom 11:a. I Belgiens GP på Zolder var dock ordningen återställd. De svarta bilarna med gulddekor bara flög fram. Mario etta, Ronnie tvåa. På spanska Jarama, utanför Madrid, upprepades skådespelet. Mario vann med Ronnie som tvåa. Nu ledde Mario VM på 36 poäng, Ronnie tvåa med 26 och Patrick Depailler trea med 23.
Sveriges GP på Scandinavian Raceway blev spektakulärt. Niki Lauda vann med ”fläktbilen” en Brabham-Alfa BT46, en bil som därefter prompt förbjöds! Patrese kom tvåa och Ronnie trea. Ronnie var arg som ett bi efter racet.
-Den där Patrese stängde fult och flera av de vi varvade kollade aldrig i backspegeln så jag kunde aldrig komma om, sade Ronnie.
Det skilde en nosbredd vid målgång!
Nästa VM-tävling gällde Frankrikes GP. Och då blev det business as usual. Mario vann skuggad av Ronnie.

CHAPMANS TRICK MISSLYCKADES

Englands GP kördes på Brands Hatch. Ronnie var i toppform, något som oroade
Chapman! Han gick så långt att han såg till att Ronnies Lotus 79 inte tankades upp tillräckligt inför de sista avgörande kvalminuterna. Soppan skulle knappast räcka till ett enda varv…
Men Chapman hade inte räknat med Ronnies lojala mekar. De älskade ”Super Swede” och när inte Chapman var i närheten slog de på några extra liter. Ronnie tackade på sitt speciella vis --- pole position! Colin Chapman sade aldrig något om händelsen. Men han bör ha kunnat räkna ut varför inte hans smutsiga trick gick hem.
I racet kom Ronnie bara sex varv innan han tvingades bryta med --- bränsleläckage.
Mario bröt efter 28 varv med rasad DFV-motor. I Tyskland tog Ronnie ledningen, men släppte om Mario efter fyra varv --- enligt order. Mario gick vidare mot seger, medan Ronnie bröt på 36:e varvet med trasig växellåda.
Österrikes mycket snabba Österreichring var en av Ronnies favoritbanor. Ronnie
tog pole med Mario som tvåa. I racet tog Ronnie starten medan Mario körde ihop med Reutemann och bröt. Därmed var det fritt fram för Ronnie som vann med nästan en minuts försprång före tvåan Depailler! Super Swede hade visat formen.

SPRICKOR I FASADEN…

Hollands GP på Zandvoort nästa. Åter kvalade Ronnie in på pole med Mario bredvid. Det snackades öppet i depån om att Ronnie börjat tröttna på att ligga i Andrettis växellåda och hans fans hade målat ”Win Ronnie Win” på flera ställen runt banan.
Racet blev en enda Lotusdemonstration. Det var Mario/Ronnie från start till mål och denna gång låg Ronnie verkligen i Marios växellåda. Han hade givetvis kunnat gå förbi. Men han hade gett sitt ord och han var en gentleman.
Inför Italiens GP på Monza ledde Mario VM på 63 poäng före Ronnie som hade 51 och Niki Lauda 35. Monza var ännu en av Ronnies favoritbanor, men den här gången dök en mängd problem upp redan på träningen. Redan under det första träningspasset rasade Ronnies motor. Därför fick han hoppa in i reservbilen, en Lotus 78.
På lördagsmorgonen kom Ronnie ut med sin ordinarie bil, nu med ny motor.
Men uppsökte depån efter bara en handfull varv. Bakbromsarna mankerade
och kopplingen slirade. Han kom inte ut på banan igen förrän bara en halvtimme
återstod av lördagens körningar. Den sedvanliga ”Black Magic” på griden, med två svarta bilar främst, bröts. Ronnie bara femma, Mario på pole med Gilles
Villeneuve i Ferrari bredvid.

EN SVART SÖNDAG

Men eländet för Ronnie fortsatte på söndagsmorgonen. Under den halvtimmeslånga warm-up´en mankerade bakbromsarna totalt på hans Lotus 79 och Ronnie for av banan vid den första chikanen, gick igenom fyra fångstnät och slutade mot ett träd!
--- Inte en tillstymmelse till bakbroms, sade Ronnie, men var inte alltför bekymrad eftersom han tyckte reservbilen uppfört sig hyggligt på fredagen, men behövde en ny motor och att starta från tredje led var väl inte hela världen…
Ronnies mekar under ledning av Rex Hart bytte motor och ställde i ordning 78:an.

Villeneuve tog starten följd av Andretti. Halvvägs på väg ner till första chikanen inträffade en masskrasch som omfattade tio bilar. Mitt i röran hade en bil fattat eld. Det var Ronnies bil. Brandfunktionärer var snabbt på plats och både James Hunt och Clay Regazzoni sprang från sina bilar för att hjälpa Ronnie ur det brinnande infernot. Fronten på Lotus 78:an var borta efter att bilen hade kraschat in i Armcon i 160 och det stod klart att Ronnies fötter och ben skadats allvarligt. Ronnie hade också fått en del brännskador.
Han togs först till banans eget medicinska center men transporterades därefter med helikopter till Niguardasjukhuset i Milano, 20km bort. Efter lång väntan startades racet om och det vanns av Niki Lauda före teamkompisen John Watson. Mario Andretti kom sexa och säkrade därmed VM-titeln.

VARFÖR DOG RONNIE?

Reine Wisell var en av de sista som talade med Ronnie på Niguardasjukhuset.
-Det är skit med benen, hade Ronnie sagt till gamle polaren Reine.
-Men vi får hoppas de kan lappa ihop fötter och ben till nästa år, då jag ska köra för Marlboro-McLaren…
Ronnie var svårt skadad, men inte livshotande.
Mario var naturligtvis glad för sin VM-titel, men kände ändå ingen större glädje eftersom Ronnie låg på sjukhus. Under natten började ett läkarlag operera Ronnie och försöka bringa ordning i den mångfald brutna ben som fötter och ben uppvisade. Tidigt på måndagsmorgonen, kl.04 tillstötte komplikationer i Ronnies tillstånd. Situationen förvärrades och han drabbades av en fettemboli.
Slutligen avled Ronnie.
Få om ens någon kunde förstå varför Ronne behövde dö av benbrott, förvisso mycket omfattande, men i alla fall. Det spekulerades vilt i pressen och de mest befängda teorier luftades.
Begravningen i Örebro blev en hjältes begravning. Uppskattningsvis 10.000 människor hade samlats utanför S:t Nikolai kyrka mitt i Örebro och själva
kyrkan var absolut fullsatt. Ronnie ligger nu begravd på Almby kyrkogård, ett stenkast från föräldrahemmet vid Hjälmarvägen liksom till den staty som restes för några år sen.

Fler upplysningar: www.ronniepeterson.se och wikipedia